Boktugg synare litteraturkritiken. Recensionerna i våra dagstidningar fyller en viktig funktion, men likväl görs det då och då rejäla övertramp som kan lämna livslånga ärr hos författaren.
I de flesta fall fungerar svensk litteraturkritik som en noggrant avvägd och objektiv bedömning av verken som ligger på bordet, men det händer också att det blir fel. Jag har läst mycket fin och relevant kritik i våra dagstidningar, och sett kunniga och intressanta bokanalyser avhandlas på mindre än femton minuter i tv:s morgonsändningar. Men jag har också känt det vrida sig i magen på mig av vämjelse inför en överdriven recension som försöker krossa författaren.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
En av de första sakerna jag fick lära mig när min första bok kom ut på Forum 2005 var att man som författare aldrig någonsin (aldrig, aldrig, aldrig) kontaktar recensenten på tidningen, oavsett vilken spya denne lagt på boken. Det gjordes helt enkelt inte.
Okej, tänkte jag. Inga problem. Klart jag inte ska göra det.
Men då hade jag bara fått bra recensioner. De lät ungefär så här:
”Det är en ömsint och kärleksfull och bottenlöst förtvivlad skildring som är värd alla läsare den kan få.” / Svenska Dagbladet
Jo, men det var väl himla fint, eller hur? Fast sedan hände det så klart. Samtidigt som ovan nämnda recension publicerades på Svenska Dagbladet satt någon på tidningen Kristdemokraten och skrev följande i sin text om min bok Hej då, allihopa:
”Det blir så mycket av författarens självömkan att inte ens hans ångest till slut blir trovärdig. För karln är ju ändå dryga trettio år! Han är vuxen nog att skriva en bok om en dramatisk del av sitt liv, och då borde han väl kunna ta sig samman.”
Det här är dock min favorit av utdragen:
”Jag förstår ärligt talat inte hur förlagsredaktören kunde släppa fram Conny Palmkvists manus till tryckpressarna. Det är ett nästan trehundrasidigt vrål med känslor, lika avlägset från litteratur som ett heavy-metal-band håller sig borta från lyriska musikupplevelser.”
Där gick korken ur champagneflaskan. Himlen öppnade sig. Under dagar ryckte det i fingrarna på mig och jag försökte förstå varifrån den här ilskan kom, det här underblåsta hatet mot boken. Nu i efterhand förstår jag det bättre och är glad att jag inte svarade honom. Min bok har en stor uppgörelse med Gud (jag svär rätt mycket åt honom när min mor håller på att dö), och naturligtvis var det där skon klämde. Inte angående boken i sig själv. Men han kände väl det kittla i Knutby-venen och ville få ur sig lite av irritationen. Inte okej, faktiskt. För sanningen är ju att jag hade kunnat ta kritiken, men inte när den formuleras på det där viset. Som om han i sitt yrke inte bär något som helst ansvar för det han skriver.
Nå, det vi kan lära oss här är att man inte kontaktar recensenten vad man än gör, och helst ska hålla sig på sin kant. Och njuta av de goda recensionerna, så klart.
Men … det finns varianter. Det finns de som vägrar lägga sig för kritiken. Fast om det är ett så lyckat grepp vet jag inte. En klassiker är så klart när Håkan Nesser ondgjorde sig över Marita Johansens recension av Himmel över London, vilken hon för övrigt gav en rätt positiv behandling. Dock slank det med följande på slutet:
”Seléns Londonroman blir inte alls vad han tänkt sig och sin vana trogen hastar Håkan Nesser återigen ihop ett snopet slut. Till en historia som faktiskt hade förtjänat en bättre avslutning.”
Hon hade åsikter om sluttampen där alltså och det gillade inte Håkan, som genast replikerade med ett ilsket mail (de var flera stycken, faktiskt). Jag ska inte ordagrant återkalla vad han skrev här, men han var rätt rejält ilsken över att hon (som han sa) hade skrivit den i stort sett enda negativa recensionen av hans bok i hela landet.
Det som inte framgick till en början var att hon lade ut hela konversationen med Nesser på sin blogg, där hela Sverige kunde läsa dispyten dem emellan.
Men här har vi då något intressant, som jag som författare fäste mig rätt djupt vid: Den negativa recensionen (som inte var särskilt negativ egentligen) fick mothugg av en författare. Hur var det möjligt? Under flera dagar hade jag svårt att bestämma mig för om det var hon som hade rätt i sin kritik, eller om det var Håkan som blåste ett frigörande andetag över hela Boksverige när han så att säga gav tillbaka.
Numera tänker jag nog att man som författare får se sig själv ta en smäll här och var, även om det nästan knäcker en. För inte gick hon över gränsen, inte gick hon utanför sitt uppdrag. Hon gjorde sitt jobb och hade hyfs och vett i tonen.
Men var går i så fall gränsen? Exakt var? Det har hänt att kritiker recenserat böcker som inte ens funnits, och det har hänt att kritiker på ett ytterst märkligt maner gett sig på en författare på grund av dennes person.
Jag tänker så klart på när en recensent i Expressen tog sig an Björn Ranelids Kvinnan är första könet för några år sedan. Där någonstans, i just den tiden, måste svensk litteraturkritik varit så urholkad som den någonsin har varit. Läs själva och fundera på hur ni hade uppfattat den här recensionen, av er bok. Eller av er som person.
”Jag var på samma författarfest som Björn Ranelid en gång. Han satt där med sitt blonda lockiga hår, helt orörlig i en stel pose. Han var brunbränd, renrakad på armarna, iklädd ett linne och läppglans. Medan jag läser ”Kvinnan är första könet” ser jag ständigt bilden av Ranelid framför mig, där han satt helt stel, i linne och läppglans. Det här måste vara den sjukaste bok jag nånsin har läst. Björn Ranelid har skrivit en bekännelseroman om sitt liv, sin stora växande läpp och om hur han som 16-åring pippade med en 40-årig kvinna. En sak förstår jag inte med Ranelid och det är det här med den växande läppen. ”De kallade mig neger”, sa han i varenda intervju efter ”läpp-boken” Alltså, han hade en stor mun och de andra ungarna kallade honom ”negern”. Ska vi tycka synd om honom för det? Det är så sjukt. Liksom, who cares? Vem bryr sig om nån Östermalmsunge fuskade på ett prov? Vem fuskade INTE på proven?”
Publicerat på en svensk kultursida, i en av våra största tidningar. Det är rent ovärdigt, och det gör mig deprimerad. Jag kan också tycka illa om en person, men jag skulle aldrig någonsin gå så här långt. Förnedringsrecension – ett nytt ord? Nej, tack. Sedan blev det nästan också en rättssak av alltihop, där Ranelid ska ha kontaktat Leif Silbersky. En svart debatt fördes under flera månader på kultursidorna. Var det förkastligt eller helt okej att göra så här? Två sidor gormade på varandra.
För mig är läget glasklart. Kritikern förväxlar plötsligt sitt uppdrag med en vendetta eller personligt tyckande, som ligger helt bortom bedömningen av en bok. Att övertyga om det är dock inte helt enkelt. När någon utomstående tar upp frågan om hur det här drabbar författaren, som slitit i månader och år med sin bok, rycker folk faktiskt mest på axlarna och säger: Take it och leave it. Det är spelets regler.
Nej, det är det inte. Det är inte spelets regler. Vi har en fin och beundransvärd kritikerkår i det här landet, som oftast gör ett fullgott jobb, även om de inte är felfria.
Anledningen till att kritiken då och då luckras upp är så klart för att skiljelinjen mellan kultur och nöje under vissa tidsperioder försvunnit på vissa håll. Och när man drivs åt att popularisera recensionen alltför mycket hamnar man i ytterligheterna. Fine, det kan väl fungera i rätt sammanhang, men ansvaret hos recensenten finns trots det kvar.
Man behöver inte gilla vad man läser, men man kan vara sansad nog att förklara varför man inte gillar romanen i så fall, och samtidigt komma med en hållbar motivering som ger både läsaren och upphovsmannen till boken något att fundera över.
Låt oss hoppas att kritiken i framtiden hålls utanför sensationstexterna som allt oftare dyker upp på tidningarnas webbsidor. Det är vi skyldiga författarna. Och med det sagt både tror och hoppas jag att det blir så – de intervjuer vi haft med flera svenska dagstidningar visar på en stark låga för de långa och välgrundade recensionerna.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
