Roslunds och Thunbergs uppföljare En bror att dö för har landat

Efter den enorma succén med Björndansen är nu författarduon Anders Roslunds och Stefan Thunbergs andra bok En bror att dö för ute på marknaden. För Boktugg berättar de om arbetet med boken och de internationella framgångarna.

Ett universellt ämne i en gripande historia – det är vad Anders Roslund och Stefan Thunberg själva tror är egenskaperna som gjorde deras gemensamma debut Björndansen till en världsomspännande succé. För några dagar sedan släpptes deras andra bok En bror att dö för som också den bygger sin story kring de starka banden i nära relationer.

– Temat  i böckerna är konflikten mellan en far och en son, säger Anders och Stefan. Det är universellt. Alla kan relatera till det. Föräldrar som formar sina barn. Vuxna barn som sliter sig loss och gör upp med sina föräldrar. Banden mellan syskon som stärks under auktoritära föräldrar. Om man sedan också har en stark och spännande ramberättelse som fond, i det här fallet bröder som begår brott, då känner man inte bara igen sig, man vill också vända blad.

Deras samarbete har en stark beröringspunkt i det gemensamma synsättet på berättelser och vad berättande är. När Stefan gick in i projektet var han bestämd på punkten att det inte skulle bli en dokumentär roman trots att storyns drivkraft kommer från hans egen livshistoria.

– Jag ville slå sönder verkligheten och pussla ihop den igen, säger Stefan. Inte för att sanningen är jobbig. Utan för att jag helt enkelt var tvungen att hitta hjärtslaget i den här historien.

Stefan är näst äldst i en brödraskara om fyra. Hans tre bröder ingick tillsammans med deras far i en rånarliga som på lillejulafton 1993 körde av vägen efter ett rån. Avåkningen i flykten gav polisen tillräckligt mycket tid för att komma dem på spåren och de omringades och greps senare i en utkyld sommarstuga.

– Jag har delat den här historien med Anders och vi har gjort den till vår, säger Stefan. Den 23 dec 1993, sa man på nyheterna att fyra rånare var på flykt i snöstormen efter att ha kört i diket. Fyra rånare, varav en av dem var i femtioårsåldern. Långsamt gick det upp för mig hur det hängde ihop – att den fjärde rånaren var min pappa. Hur gick det till när min storebror och min pappa hittade varandra efter år av konflikter och bestämde sig för att utföra ett rån tillsammans, det som blev militärligans sista rån och dess fall? Och när jag hade berättat om det här för Anders – så blev vi överens om att just den händelsen var hjärtslaget i de här båda romanerna.

Anders tog författandet som forum i anspråk runt millenieskiftet. Då hade han redan arbetat med berättande i många olika sorters former – reporter för tv-nyheterna, dokumentärfilmskapande och varit redaktionschef för Kulturnyheterna. Att författa parvis var definitivt inget nytt för honom när han och Stefan började arbeta med Björndansen. De sju första böckerna Anders skrev var kriminalromaner gjorda tillsammans med Börge Hellström. Och han jobbar ständigt.

– Jag har aldrig mött någon med Anders kapacitet, berättar Stefan om författarkollegan. Dessutom förlorar han aldrig känslan, hur mycket han än skriver. Han skriver som en maratonlöpare som älskar varenda steg han tar. Anders har med sin rutin, sin erfarenhet och sin begåvning tillfört så mycket till den här historien. Och jag har lärt mig oerhört mycket av honom. En annan sak jag uppskattar är att vi är väldigt synkroniserade i vår jakt på de där situationerna, de där som inte kommer att släppa taget om läsaren… Som den händelsen som har jagat mig i tjugo år.

Båda två är rörande överens om att författaren har en skyldighet att visa respekt för sin läsare genom att ta med dem i beräkningen redan under skapandeprocessen.

– Utan läsare ingen författare, resonerar de. En författare som inte föreställer sig sin mottagare saknar respekt och professionalism – det blir liksom ingen meningsfull bok om inte läsaren tar emot texten och gör den till sin. Det betyder förstås inte att berättelsen och innehållet anpassas för att nå så många som möjligt – den sortens skrivande blir ganska snart ointressant. Men en bok är en dans med två parter som möts, och om vi skriver med all vår berättarglädje, allt vårt allvar och all vår empati på ett sätt som vi själva tycker om, kommer vi också att bjuda upp till den där dansen.

Björndansen är utgiven i ungefär 75 länder på 35 olika språk. Stefan och Anders tycker det känns fantastiskt fint att historien är så gångbar opåverkad av kulturella förutsättningar och skillnader runt om i världen. I Japan fick boken Konomisupriset – ett pris som ingen annan skandinavisk författare tidigare fått och Publishers Weekly utsåg den till något av det bästa man kunde läsa i USA 2016. Dessa utmärkelser väcker både ödmjukhet och stolthet hos författarna.

Trodde ni själva att det skulle gå så här bra?

– Du måste alltid tro på din historia, tro på och älska dina karaktärer, säger Anders och Stefan. Stå stabil i berättelsens tema under arbetets gång. Om du gör det, kommer läsaren också känna det. Men om det i sin tur innebär att boken blir en framgång eller inte, är omöjligt att säga.

Där Björndansen berättar om hårt knutna syskonband berättar uppföljaren En bror att dö för om när samma band brister efter avtjänade fängelsestraff samtidigt som den perfekta kuppen återstår att genomföra. Framgångarna med bok nummer ett har fyllt författarna med energi och kraft som skapar positiva förväntningar på mottagandet från läsare och kritiker när nu En bror att dö för är ute på marknaden.

– Alla författare – eller kulturarbetare oavsett vilken genre han eller hon arbetar inom – som beklagar sig över förväntningar, spelar bara dålig teater, säger Stefan och Anders. Förväntningar är ju vad vi vill ha. Bli sedda, omtyckta. Och om första boken – av det som ska bli två – har tagits emot så väl, är det bara en ynnest att kunna ge ut nästa.

En bror att dö för släpptes den 18 januari i år och ges ut av Piratförlaget.

Foto: Anna-Lena Ahlström